smilies

Ååååååååh vart ska jag börja jag e så jävla sjukt deprimerad visst jag gömemr det i skolan men mina närmaste ser igenom det. Varför känner jag såhär jag vet faktist inte jag vill inte ses som den deprimerade typen men vad ska jag göra jag e som en dramatisk tidsbomb. Jag har inte kommit över angelo ha nu sa jag det jag har inte det och så är det! Jag ha rinte kommit över kimmen  men jag skulle aldrig kunna se oss tsm igen . okej jo det skulle jag ! jag kommer aldrig kunna vara nöjd med mig själv jag drömmer om att få tbx min anorexia jag vet farliga saker men nu skriver jag det här för det är det jag tänker . jag skulle aldrig kunna lita på en kille ever again jag har totalt förlorat all tilllit till killar. Jag kommer aldrig vara trygg med någon annan jag e livrädd för att börja gymnasiet och jag käner att jag kommer misslyckas för jag har ingen ork att göra något.  Jag orkar kingeting och ja töntiga jag gråter över det ioch jag e så trött rädd för att jag inte kommer passa in , det känns inte som att man egentligen har den där vännen man kan gå till för whatever liksom . Mmmmmmmmmmm sååå nu e lite av min a hundra tankar nerskrivna .            

kärlek = överskattat?

jag förstår inte hur all uppståndelse av kärleken kan vara så stor. jag menar man hittar någon man gillar blir tsm bla bla bla sen så gör man slut gråter går vidare härligt sätt att leva.. not..
så e det jag ser det iafl. okej nu ska ju jag inte vara den som säger att det är överskattat jag  menar jag har ju aldrig kännt den kännslan av kärlek ellr jag trodde jag hade gjort det tills jag blev sårad och nu vill jag aldrig mera ha ett förhållande!.... okej det var också en lögn. jag måste nog sluta ljuga för mig själv och inse att jag är ganska patetisk och rädd. jag skulle säga att jag är en yngre och räddare "run away bride" jag träffar någon blir "kär" förstå att jag säger kär men menar blind av en liten kort varig crush. inom en vecka blir tsm med denna person och sedan e allt underbart !!    i tre dar!... sen börjar jag tveka och blir paranoid. jag börjar tänka för mycket på vad andra tycker jag börjar tänka på vad han tycker gillar han verkligen mig säger han bara såhär för att göra mig glad. vad e han ute efter. jag skulle nog sejja att jag har dåligt självförtroende och självkännsla. jag tror inte på att någon skulle kunna älska mi så mycket som i the note book ellr titanic ellr oc ellr one tree hill. jag lever i en dockusåpa värld. jag tror nånstanns att jag någon gång får den dära kännslan som man ser dem ha på tv. men som sakt jag börjar tvivla och sen gör jag slut. ångrar mig dan efter och försöker få tillbaka personen men olyckligtvis så vill dem aldrig ha tillbaks en. förstår varför skulle inte jag heller. men så gråter ag över det i en månad och sen blir jag bara sur och sen börjar jag leta vidare utan att ha gått vidare av den förra. jag kan ine fortsätta såhär. och nu tror jag att jag inte kan älska. är det så att vissa männsikor är för rädd för att älska en person bara för att man inte vill bli sårad? jag undrar .....