Det som faller mig in...
Jag kan säga er att jag har varit utan kärlek på... Det vill säga 2 månader ungefär tror jag. Nått sånt i alla fall. Jag har inte haft ett riktigt förhållande sen i september förra året, bara en drös med "nästan"-killar. Jag är ärlig med er och vill fan inte ha några "vad du är patetisk"-kommentarer på detta...
...Jag kan erkänna att jag saknar att ha en riktig pojkvän som finns där i alla lägen, dåliga som bra. Men det är jävligt skönt att vara singel också. Man umgås mer med brudarna, lär känna fler, träffar nya människor, gör vad man vill utan invändningar liksom.
Det finns alltid nackdelar och fördelar med allt. Nackdelen med att vara singel är att man ibland tänker tillbaka på alla dessa killar, och faktiskt kommer fram till att man saknar dom. Like pain in the ass tänker man på dom och släpper dom inte ur tankarna. Man känner sig ensam och misslyckad. Ett till erkännande - Jag kan inte säga helt riktigt att jag har kommit över de killar jag gillat genom åren, för vi tjejer, ni känner kanske igen er på det här?, måste nog alltid träffa en ny bättre kille för att komma över den förgående. Och när man förlorar den tänker man på de killar man haft och hur bra det var. Inte hur eventuellt dåligt det var. Det är så och kommer alltid vara så.
Jag hatar egentligen det här. Jag hatar minnena, kyssarna, orden och... faan vad jag är bitter just nu. Nej nu får det vara slut på det här. Jag kör järnet och gör vad fan jag vill utan invändningar, PRECIS som en singeltjej ska göra!!
